Troligtvis är jag mest ensam med mina vänner. Tog mig en funderare efter mycket som hänt att allting inte är som det borde vara. Förr var jag den som var med,den som ibland var tvungen att stänga av telefonen för att få vara i fred.men nu förtiden är jag den som klamrar mig fast vid allt som räddas kan i mina vännerförhållanden. Tragiskt och otroligt ofattbart. Man kan ju fundera på vad jag har gjort för att få folk att inte se något intresse i mig mer. Känner mig lite som en tönt i amerikanska filmer som försöka hänga med det cool gänget i skolan men som får gå två meter bakom, som bara uppmärksammas när de coola behöver mig till sin tjänst. Känns inte helt okej så därför känner jag mig ännu mer säker på mitt val om att lämna mitt fina Värmland och flytta ner till Kalmar län.